Strindbergs liv

Barndom

Johan August Strindberg föddes i Stockholm den 22 januari 1849. På fädernet tillhörde han en känd borgarfamilj med kulturella intressen. Hans far hade det nya yrket ångbåtskommissionär och var ansvarig för godstrafiken på Mälaren och Göta kanal. Modern däremot var en enkel men religiös värdshusflicka, vars pietistiska fromhet kom att påverka Strindberg under hela hans liv. Denne betonade gärna sin proletära härkomst genom modern och kallade sig Tjänstekvinnans son. August hade sju syskon.

Läroår

Såsom informator hos en förmögen läkarfamilj lärde den unge Strindberg på 1860-talet känna Stockholms intellektuella och konstnärliga elit. Själv prövade han på läkarstudier och därefter elevskolan på den Kungliga dramatiska teatern.

1867 inleder han studier vid Uppsala universitet. 1870 får han sitt första drama uppfört på den Kungliga teatern och året därpå ett kungligt stipendium för att fortsätta sina estetiska studier vid universitetet.

Efter en krasch med sin estetikprofessor flyttar han 1872 åter till Stockholm, denna gång till de eländigt fattiga kvarteren i stadens utkanter, där han umgås med unga, fattiga konstnärer och försöker försörja sig som fri journalist. Samtidigt målar han och skriver på sitt första betydande drama, det radikalt betonade Mäster Olof  om Sveriges reformator. Pjäsen refuserades av Kungliga teatern.

Erfarenheterna från denna tid kommer till uttryck i genombrottsromanen Röda rummet (1879),

Sveriges första radikala socialskildring.

1874 anställs Strindberg vid Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Genombrott

I mitten av 1870-talet förälskar sig Strindberg i finlandssvenskan Siri von Essen, gift med en officer. Detta bidrar till att hon skiljer sig och blir skådespelerska. 1877 gör hon debut på Dramatiska teatern. Strindberg och Siri von Essen gifter sig samma år och får barnen Karin (1880), Greta (1881) och Hans (1884).

1879 gör Strindberg konkurs. Romanen Röda rummet utkommer och blir en stor framgång. 1881 lämnar Strindberg anställningen vid Kungliga Biblioteket för att ägna sig åt kulturhistoriskt författarskap. Mäster Olof spelas med stor framgång.

Under sin tid som amanuens på Kungliga biblioteket i Stockholm 1874 – 1881 ägnade sig Strindberg flitigt åt sinologi och erhöll Ryska geografiska sällskapets silvermedalj 1880 för sin upptäckt av en av de tidigaste kartorna över delar av ryska Asien, gjord av en svensk krigsfånge i Sibirien på 1700-talet.

Strindberg var tidigt en begåvad och inspirerad vetenskapsman, framstående främst som modern kulturhistoriker med sina böcker Gamla Stockholm (1880 – 82) och Svenska folket (1881 – 82). Hans vetenskapliga försök under senare år var mer spekulativa och fantastiska, präglade av en teori om naturen som ett stort, slumpmässigt men logiskt konstverk. Hans försök att framställa guld av oädla ämnen samt hans astronomiska och botaniska studier blev mest kända och kritiserade under hans livstid.

Landsflykt

Strindberg gick i självvald exil 1883. Tillsammans med sin hustru Siri von Essen och deras tre barn flyttade han från pensionat till pensionat på landsbygden i Frankrike, Schweiz, Tyskland och Danmark.

1883 ansluter sig makarna till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez, nära Paris och flyttar sedan till Schweiz. Novellsamlingen Giftas I utkommer och leder till att Strindberg åtalas för hädelse men frikänns.

1886 utkommer den samhällskritiska självbiografin Tjänstekvinnans son. Samma år fotodokumenterar sig Strindberg i olika ”roller”.

Slitningarna i äktenskapet gör att kampen mellan könen allt mer kommer till uttryck i Strindbergs verk. Från början var denne en förkämpe för kvinnans likställdhet med mannen; alla hans tre hustrur var f. ö. mycket självständiga yrkeskvinnor. I Friedrich Nietzsches efterföljd kom Strindberg emellertid att se förhållandet mellan man och kvinna som en kamp. Ingen hade före honom så hänsynslöst skildrat maktkampen mellan två älskande.

Genom skådespelen Fadren (1887), Fordringsägare (1888), novellsamlingen Giftas (del 2 1884), den självbiografiska romanen En dåres försvarstal (skriven pä franska 1887) och essän ”Kvinnans underlägsenhet under mannen” (publicerad i Paris 1895) blev han känd i hela Europa som den ledande kvinnohataren.

Skärgårdsliv

Omkring 1872 tillbringar Strindberg den första av flera sommarvistelser på ön Kymmendö i Stockholms skärgård, den natur Strindberg skulle älska högst på jorden. Genom sina skärgårdsberättelser, av vilka Hemsöborna (1887) blivit den mest beundrade, väckte han för första gången konstnärernas och författarnas intresse för detta karga landskap. De flesta av Strindbergs målningar bygger på minnen från Stockholms yttersta arkipelag.

1889 återvänder Strindberg till Sverige och bosätter sig i skärgården. 1890 utkommer romanen I havsbandet. Året därpå upplöses äktenskapet med Siri.

Inferno

I oktober 1892 lämnar Strindberg Sverige för Berlin, där han umgås i ett artistkotteri med bl a norrmannen Edvard Munch och polacken Stanislaw Przybyszewski. Till följd av en skönlitterär skaparkris, som varar i fem år, ägnar sig Strindberg intensivt åt naturforskning, måleri och foto.

1893 gifter sig Strindberg med den österrikiska journalisten Frida Uhl och flyttar på hösten till hennes morföräldrar i Österrike. Året därpå föds dottern Kerstin. Makarna separerar i samband med att Strindberg reser till Paris. Infernokrisen börjar.

I Paris 1894 – 96 var Strindberg ett mycket berömt namn, ständigt förekommande i dagstidningarna och de kulturella tidskrifterna, där han introducerade sina nära konstnärsvänner Paul Gauguin och Edvard Munch. Efter den succéartade premiären på Fadren i december 1894 ville man anordna en stor festbankett för honom.

Trots framgångarna levde han i ekonomisk misär, och han måste på grund av en svårartad hudsjukdom intas på sjukhus i januari 1895. Denna var troligen en följd av hans alkemistiska experiment samma år. 1898 påbörjar Strindberg Ockulta dagboken, som förs till 1908.

De religiösa ockultisterna och studiet av den svenske 1700-talsmystikern Emanuel Swedenborg fick Strindberg att se världen som en helvetesvandring redan på jorden. Efter den religiösa och psykiska kris han nu genomgick erhöll hans författarskap en ny vändning, av vilka de första resultaten var romanen Inferno (1897), som skrivs på franska, och omvändelsedramat Till Damaskus (1898), som blev mönsterbildande för den expressionistiska teatern.

Före infernokrisen (1869 – 92) var Strindberg påverkad av anarkismen, Rousseau, Schopenhauer och Nietzsche; åren efter krisen (1897 – 1911) stod han under inflytande av Swedenborg, Goethe, Shakespeare och Beethoven.

Försoning

Efter en period i Lund flyttade Strindberg 1899 tillbaka till Stockholm, fast besluten att försona sig med sitt fädernesland. Sedan han ett par år senare gift sig med den unga aktrisen Harriet Bosse bosatte de sig i det nybyggda s k Röda huset på Östermalm. Här skrev han ett stort antal Shakespeare-inspirerade kungadramer, bl a Erik XIV (1899) och Karl XII (1901), liksom det märkliga dramat Ett drömspel (1901). Nu tillkommer också romanen Svarta fanor, en frän satir med udd mot kulturetablissemanget.

1902 föds dottern Anne-Marie. Redan två år senare separerar makarna. 1907 skriver Strindberg fyra kammarspel, däribland Spöksonaten. I november startar han Intima teatern, som drivs i tre år.

Ålderdom

Efter det att Harriet Bosse gift om sig våren 1908 flyttar Strindberg till en hyreslägenhet på Drottninggatan 85 (en byggnad han kom att kalla (Blå Tornet). Han börjar nu åter verka som samhällskritisk författare. Hans polemiska tidningsartiklar i Aftontidningen och Socialdemokraten gav upphov till den s k Strindbergs-fejden, som rasade i den svenska pressen 1910 – 1911.

I Blå tornet på Drottninggatan skriver Strindberg ett flertal betydande litterära verk, bl a sitt sista drama, Stora landsvägen (1909). På sin födelsedag 1912 hyllas han med ett fackeltåg av studenter och arbetare och får dessutom mottaga en stor summa pengar, resultatet av en nationalinsamling menad som ett folkets nobelpris.

Tillsammans med den unge skådespelaren August Falck driver Strindberg åren 1907 – 1910 en egen scen, Intima teatern vid Norra Bantorget, för vilken han i rask takt skrivit fyra kammarspel: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten, Pelikanen (alla 1907). Han förälskar sig i en ung elev vid teatern, Fanny Falkner.

Strindberg avlider i sitt hem efter en längre tids sjukdom den 14 maj 1912 och begravs fem dagar senare på Nya (numera Norra) kyrkogården. Hans sista färd beses av 60 000 personer.