Strindberg på resa

”Men jag måste för att mitt ord skall gälla i Sverige bli europé först!”

Strindberg var bosatt utomlands under en tredjedel av sitt verksamma liv. Han lämnade Sverige hösten 1883 och flyttade hem definitivt 1899. Däremellan levde han ett kringflackande liv i Frankrike, Schweiz, Tyskland, Danmark och Österrike. Strindberg betecknade gärna sin utlandsvistelse ”landsflykt” eller ”exil”. Ordvalet var medvetet heroiserande. Förebilder var bl. a. författarkollegerna Victor Hugo och Henrik Ibsen. Föreställningen om en ”exil” frammanar också bilden av att vara förföljd, men också av ett trångsynt och oförstående hemland med småborgerlighet och politisk konservatism som utmärkande drag. Strindberg hade en vacklade syn på hemlandet; han kunde skriva föraktfullt om ”smörgåslandet” men led stundtals av en intensiv hemlängtan.

Men Strindbergs utlandsflytt var mer än en flykt; den var ett led i en erövringsplan. Genom att etablera sig internationellt – Strindberg medverkade i flera europeiska tidskrifter och skrev centrala verk, som En dåres försvarstal och Inferno på franska – trodde han sig så småningom även kunna lägga hemlandet för sina fötter. Strindbergs plan visade sig i stort sett riktig. Flera av hans viktigaste verk har blivit erkända i Sverige först sedan de vunnit berömmelse utomlands. Hans många resor var samtidigt nödvändiga impulser till hans författarskap. Åren i ”landsflykt” vidgade hans intellektuella horisont påtagligt.

© Erik Höök, Strindbergsmuseet

FRANKRIKE

Nå hvad säger du om mitt inbrott i Paris?”

Strindberg lämnade Sverige i september 1883. Med på resan var hustrun, skådespelerskan Siri von Essen, de två döttrarna Karin och Greta samt barnjungfrun Eva Carlsson. Målet var Paris. Den omedelbara anledningen till resan var att Strindberg skulle för Bonniers räkning skriva en uppsats om Carl Larsson, som befann sig i Grèz-sur-Loing. Här fanns en skandinavisk konstnärskoloni. Vistelsen i Grez varade bara ett par veckor. Sedan uppsatsen var avslutad flyttade familjen till Paris, där de tillbringade tre månader: först i Passy, därefter i Neuilly. Här skrev Strindberg diktcykeln Sömngångarnätter. I Paris umgicks Strindberg med de norska författarna Björnstjerne Björnson och Jonas Lie.

Strindbergs ambition var att erövra Paris – ”1800-talets huvudstad” (Walter Benjamin). Om han kunde slå igenom i Paris så skulle han också kunna kunna lägga hemlandet för sina fötter.

Efter ett och ett halvt år i Schweiz flyttade familjen tillbaka till Paris 1885.

Efter Giftasrättegången 1884 förklarade Strindberg att han aldrig mer ville bo i Sverige.

Därmed insåg Siri von Essen att det var slut med hennes teaterkarriär. Från och med nu började äktenskapet knaka i fogarna. Familjen Strindberg återvände till Grez i oktober 1885.

Sensommaren 1886 genomförde Strindberg tillsammans med den unge sociologen Gustaf Steffen en resa genom den franska landsbyggden, totalt 14 departement. Avsikten var att skildra den franske bonden. Strindberg och reskamraten tecknade, intervjuade bönder och fotograferade. Resultatet blev reportageboken Bland franska bönder.

Paris – Infernoåren

”det moderna Babylon, alltid lika skön, lika lockande, lika frånstötande”

Infernoåren i Paris 1894-96 är kanske den mest legendomspunna perioden i Strindberg liv.
Efter framgångar med Fröken Julie på Antoines Théâtre Libre 1893 och sedan han fått en fransk förläggare flyttade Strindberg i augusti 1894 till Paris för att göra sig en framtid som dramatiker, journalist och målare. Till en början bosatte han sig i Versaille. I december samma år spelades Fadren på Lugne-Poës Théâtre de l’Œuvre. Under 1895 sysslade Strindberg huvudsakligen med kemiska experiment, säkerligen uppmuntrad av den respekt med vilken hans teorier och förehavanden omtalades i pressen. I flera tidningar omtalades Strindberg som ”Le grand chimiste Suèdois”. Trots framgångarna levde han i en ekonomisk misär. De många kemiska experimenten, inte minst med svavel, påverkade hans hälsa. Under ett par veckor vårdades han på St Louissjukhuset för sina blödande händer. Efter sjukhusvistelsen hyrde han en pension i närheten av Luxembourgträdgården. 1896 genomgår Strindberg en serie psykiska och religiösa kriser. Hôtel Orfila på rue d’Assas, dit han flyttade i februari, blev platsen för många av de ockulta upplevelser som han återger i Inferno. Här började han föra den Ockulta dagboken. I juli lämnade han brådstörtat Paris.
Strindberg återkom till Paris i augusti 1897. Under 1898 skrev han dramatik efter sex års uppehåll, vandringsdramat Till Damaskus.
Det Paris vi möter i Strindbergs roman Inferno har inte mycket gemensamt La Belle Epoque. Författaren frammanar snarast en allvarlig, klosterlik medeltidsstämning fylld av varsel och förebud. Staden beskrivs också som ett modernt Babylon.

© Erik Höök, Strindbergsmuseet

SCHWEIZ

Strindberg flyttade till Schweiz i januari 1884. Familjen tillbringade ett och ett halvt år i den fransktalande delen: i Ouchy, Chexbres och Genève. Efter ett mellanspel i Frankrike bodde sedan familjen hösten och vintern 1886 i den tysktalande delen av Schweiz: i Othmarsingen, Weggis och Gersau.
Rousseaunen Strindberg upplevde Schweiz som en idyll, som den grekiska herdediktningens fredliga Arkadien. Men han såg också i Schweiz en demokratisk idealstat. I detta pastorala mönsterland upplevde han en intensiv skaparperiod.

Det var från Schweiz som Strindberg avfyrade sitt angrepp på religionen i novellsamlingen Giftas (1884) och det var här han författade tre av fyra delar av den självbiografiska romanen Tjänstekvinnans son (1886).
För valet av Schweiz som exilland kan Strindbergs ”skräckblandade intresse” för de ryska ”nihilisterna” ha spelat in. Dessa hade sedan de övergått till revolutionär terrorism, funnit en fristad i Schweiz. Strindberg var flitig gäst i Elpidins revolutionära bokhandel i Genève.

I Schweiz skrev han också två uttalade ”nihilsitnoveller”: ”Nybyggnad” och ”Återfall”, vilka publicerades i samlingen Utopier i verkligheten (1885). I ett berömt självporträtt taget i Gersau hösten 1886 ser vi Strindberg i persianmössa och igenknäppt vinterrock förklädd till ”rysk nihilist”.
Sommaren 1885 tillbringade han tillsammans med Verner von Heidenstam bland annat på slottet Brunegg i Othmarsingen, där de fäktades, diskuterade världsåskådning, litterära projekt och det gemensamma missnöjet med situationen i hemlandet.
I Schweiz föddes sonen Hans våren 1884.

DANMARK

”du förstår hvarför jag trifves i Danmark, der man är nog intelligent uppskatta min talang.”

Strindberg kom till Danmark i november 1887, en vecka innan hans drama Fadren skulle ha premiär på Casino-Teatret i Köpenhamn. Då Köpenhamn var för dyrt flyttade familjen till Klampenborg och därefter till närbelägna Taarbaek. Här avslutade Strindberg En dåres försvarstal i mars. I slutet av april flyttade familjen till Skovlyst, en förfallen herrgård nära Holte. Gården tillhörde en excentrisk comtessa Louise de Frankenau. På gården fanns också en förvaltare, som alla i omgivning trodde vara grevinnans älskare.

Förfallet på herrgården i kombination med grevinnans aristokratiska anspråk kan ha givit impulsen till Fröken Julie, ”Svenska Dramatikens första Naturalistiska Sorgespel”, som Strindberg avslutade i augusti 1888. Här skrev han också dramat Fordringsägare.

I Danmark startade Siri och August 1888 sitt sista gemensamma projekt, Skandinavisk försöksteater. Deras motiv var ganska olika: Strindberg ville med Théâtre Libre i Paris som förebild ha en teater som skulle spela hans egen dramatik, medan Siri von Essen ville ha en möjlighet att återvända till scenen. Som teaterdirektris hade Siri von Essen till uppgift att ge regi, spela huvudroller, sköta ekonomin och hålla samman teatergruppen.
Fröken Julie uruppfördes här i mars1888. Strax efteråt tvingades hon upplösa teatern, bl a beroende på dålig ekonomi och svårigheter med medarbetarna.

Tiden i Danmark inföll i vad Strindbergs dotter Karin Smirnoff kallat ”Strindbergs mest aristokratiska period, sedan han lämnat varje spår av socialism och fått stöd av Nietzsche mot både kvinnan, Kristus och ’packet’”.

TYSKLAND

”I Tyskland! … Här bo ännu hanar med lem på lifvet”

Strindberg slog sig ned vid Lindau i Bayern på nyåret 1887. Strindberg blev genast entusiastisk Efter schweiziskt ”herdelivspjåsk” hamnade han nu i Bismarcks nya Tyskland, grundat av blod och järn, där ”patriarkat och manslem ännu hållas i helgd och vördnad.” Fredsvännen Strindberg hade på kort tid förvandlats till entusiastisk anhängare av järnkanslern.
I Eichbühl nära Lindau vid Bodensjön hyrde familjen en gammal bondgård sommaren och hösten 1887. Här skrevs Hemsöborna.

”Berlin, min andra födelsestad”

Strindberg bosatte sig i Tyskland igen hösten 1892. Denna gång i Berlin. Den hektiska tiden i Berlin, sammanlagt nio månader på sex hotell eller pensionat präglas av större kontraster och fler paradoxer än någon annan period i Strindbergs liv och författarskap. Strindberg levde nyfiket och experimenterande. Han var självklar medelpunkt vid de många festerna på stamkrogen Svarta Grisen (Zum schwarzen Ferkel). Han gick på homsexuella baler och prövade på den fria kärleken. Med den norska författaren Dagny Juel hade han ett kort och spänningsfyllt sexuellt förhållande. I början av januari 1893 träffade han den 21-åriga östrrikiska kulturskribenten Frida Uhl, med vilken han gifte sig i maj samma år.

För författaren Strindberg blev Berlintiden improduktiv. Istället ägnade han sig åt kemiska experiment och åt att måla, fotografera och musicera. Tillsammans med bland andra Edvard Munch ställer han ut tre målningar vid Freie Kunstausstellung våren 1893.
Berlin blev startpunkt för Strindbergs internationella genombrott som dramatiker.

Berlintiden och det korta och kaotiska äktenskapet med Frida Uhl har Strindberg skildrat i romanen Klostret (1898).

ÖSTERRIKE

Mina intryck från Österrike? Jaa! Mer hemma är jag här än i Sverige”

Efter smekmånaden med Frida Uhl i London sommaren 1893 flyttade Strindberg ensam till svärföräldrarnas sommarvilla i Mondsee nära Salzburg där han bodde under ett par veckor. Senare på hösten tvingade ekonomiska svårigheter makarna att bo hos Frida Uhls morföräldrar på godset Dornach vid Donau. En kontrovers med Frida Uhls morfar tvingar Strindberg och den höggravida Frida Uhl att lämna godset och flytta in i ett åsnestall, som Strindberg bygger om till en stuga. Där föddes dottern Kerstin i maj 1894. I Stugan i Dornach målade Strindberg en serie tavlor som brukar räknas till hans främsta, bland dem Underlandet. Han författade också essäer på franska. I augusti samma år lämnade han familjen och bosatte sig i Paris.

I augusti 1896 besökte Strindberg sin dotter som han inte hade sett på två år. Eftersom han inte var välkommen på Dornach bodde han i närbelägna Klam, en by som domineras av en medeltida borg och av en kilometerlång ravin där Klambäcken mynnar ut i ett rasande vattenfall. I landskapet i Klam kände han igen Swedenborgs beskrivning av helvetet. Promenaderna genom dalgången, Klamschlucht, har Strindberg bearbetat litterärt i romanen Inferno (1897) och dramat Till Damskus (1898).

I slutet av november 1896 lämnade Strindberg Österrike för att aldrig mera återvända. Han upprätthöll kontakten med dottern brevledes i ytterligare tio år, men Kerstin skulle aldrig återse sin pappa.